Att bli påmind, av andetaget,

Hela helgen har jag varit på en plats som berikar varje andetag med lite mera. Så när morgonen vaknar har lungorna öppnat sig, för att efter nattens tysta vila göra sig redo för att bära mej ännu en dag, och det utan krångel, bara som något alldeles vardagligt och ändå som ren magi, vetenskaplig förundran, och alltid i beredskap, vi föds på ett inandetag, lämnar på en utandning, däremellan sker det, det som skulle kunna vara själva livet. Hur gör jag för att ta vara på mina andetag? Att spara dem tycks vara omöjligt, men att hylla dem, bekräfta dem och se dess absoluta värde, andas in frihet, andas kontroll.

Vi tog en löptur, kärleken och jag, uppför backen, tittade in i septembers trädgårdar, tomater som rodnat, äpplen som släppt taget, gräs som fått växa fritt, sprang utför slutande fält, för att hitta nya stigar, över mark våra fötter aldrig tidigare nuddat, andas luft som andats av andra. Båtar vilande mot strandkanten, tranor som håller rådslag, en ovilsen katt, över ett stängsel som vildrosorna tagit över och jag håller ett andetag i min hand. Det är mina barns andetag, det är mina föräldrars andetag, mina syskon, i det andetaget vilar det som är jag.