Att tassa ödmjukt

Att tassa ödmjukt över årsgränsen, andas ut 2020, låta inandetaget möta 2021, med en upplevelse av det nya, det som kommer bakom horisonten. Idag är dagen 10 minuter mera än vintersolståndet, nog kan jag ana lite mera ljus. Tänder brasan och låter dagen vara tid för bakåtblickande och hittar allt som varit bra, berikande och omtumlande tillsammans med det som varit svårt. Lärdomar om egna reaktioner i det som kom, om att det är bättre att vara lite osäker och inte alltid så säker, lite vet jag, anar dess mer. Att det sällan blir som en tänkt, med att det blir bra ändå. Att en talgoxe vid fågelbordet gör en morgon vackrare, att vinterbadets känsla av sockerdricka under huden gör mig gladare, att vänskap är något jag inte kan vara utan, att löpturerna inte handlar om tid utan om var foten landat, om samtalens betydelse för växandet, om kärlekens möjligheter att känna skönheten, om att få vara människa är alldeles nog.
Det vackra i att få önska er ett alla ett Gott slut och ett hoppfullt nytt år.
Med värme

Cecilia