En oktoberdag, oundviklig är frosten,

Ja, en frostnupen gräsmatta, ett svalt hav och en sol som försynt värmer och det anas en kallare tid. Och det är vackert därute, andetaget fyller på när löpsteget lyfter från marken, Änggårdsbergen står tryggt och tar emot, välkomnar och jag är så tacksam att vi får vara ute, hur mycket vi vill, just nu, något att vara rädd om. Under 5 veckors tid har jag fått dela yogagolv med några av er, det har varit fina måndagar, och jag planerar för flera tillfällen, återkommer om det, att pausa är ibland att hitta åter till sin längtan. Jag tänkte skriva långt, om coviden och vad den gör med oss, eller hur vi kan förhålla oss till den, som en del av vår vardag, som om jag skulle vara bättre på det än någon annan, så är det förstås inte så istället rekommenderar jag en dokumentär om en människa som har förmågan att utrycka allt det där kloka, med en lättsamhet, opretentiöst och med oändlig värme, se den om du vill. https://youtu.be/6b7UbFAFTIU

Allt varmt och vackert till er.

Cecilia