Ett nästan osynligt stenskott,

Ett nästan osynligt stenskott på min vindruta, det syntes inte alls, fast nästa dag hade sprickan tagit vägen över rutan och tycktes sprida sig snabbt, och jag tänkte att det var lite Leonard Cohen över det hela, fast tvärtom, det där att det är först när det spricker som ljuset kan komma in, men om sprickan blir för stor så behövs en lagning, ett omhändertagande för att repareras så det går att se ljuset igen.

Sommaren traskar snabbt och långsamt på samma gång, svalorna kommer ännu var kväll, nu tänder vi lyktor och tar en filt över benen, för att kunna sitta länge på trädäcket, som vi byggde en gång i maj, insuper och lagrar för att ta fram i november, då när ljuset behöver släppas in. Sen kommer regnet, sköljer över rågblonda fält, vi tar kuddar och filtar och flyr inåt och väntar på sprickan, mellan molnen, som ska släppa ut ljuset igen. Så går dagarna, med sommarens rutiner, kaffe, löptur, bad och yoga, inga tider att passa, vila i varandet, nåden i ögonblicket och med en oändlig möjlighet att få vara stilla i rörelsen, då är stilla detsamma som sprickans möjlighet att släppa in ljuset.

Den sista helgen i augusti har vi vår årliga retreat på Borghamn strand, glad att få dela denna vackra plats med alla er, retreaten är fullbokad men det går att anmäla sig till reservlistan.

Till hösten gör vi annorlunda, efter alla år med YogaMind så ändrar vi, pausar lite och det blir fyra söndagar på YogaTreats. Mer info hittar du under kurs – hösten 2020.

Med värme och kärlek

Cecilia